Jag har tappat räkningen på hur många gånger vi bråkat, hatat varandra, sårat varandra, velat kasta en stor fet tvättmaskin på varandra så fort någon öppnat käften när man varit på pissigt humör och jag har glömt bort hur många gånger jag tänkt "die motherfucker die" om dig. Men utöver det så är det så att vi var bästa vänner från fyran till nian, det är sex förbannade år och på dom åren hann vi gå igenom mer än vad folk gör under en hel livstid. Jag visste att du alltid fanns där oavsett vad, vilken tid på dygnet det än var så fanns du alltid nära till hands.
Så mycket skit vi har snackat om varandra har nog inga människor någonsin kunnat göra, falska och jävliga har vi varit flera gånger, vi var så otroligt olika varandra på alla sätt och vis men endå gick vi ihop på något vis. Ett tag var vi beroende av varandra, det gick inte en enda dag utan att vi sågs, vi var dom där dryga jävliga små skitungarna som kunde gå alla på nerverna genom att bara synas.
Nu är det över ett år sen vi slutade prata med varandra helt, det bara blev så av någon anledning, vi började helt enkelt bara skita i varandra och det är inte förens nu vi börjat prata lite smått igen. Och ja, jag måste ju erkänna att jag saknar dig lite. Nu när vi pratar med varandra lite smått igen så känns det som att vi egentligen aldrig slutat, vi är vanliga och fula som vi brukade vara.

Old days.