Många gånger har jag varit nere i den där gropen som alla besöker en eller flera gånger under sin livstid, många gånger så har jag blivit förstörd och ett fåtal gånger tillochmed helt krossad, men jag har aldrig någonsin gett upp. Men jag har haft den där känslan inom mig där jag trott att det aldrig någonsin kommer vända för mig, det var en period då precis allt gick emot mig och jag bara gick och väntade på att jag skulle bli tillplattad helt. Det var som att trots stöd från vänner och familj så kändes det som att plattformen under mig gick i bitar hela tiden, men med hjälp så lärde jag mig balansera så det inte skulle skita sig. Under den perioden fattades egentligen ingenting i mitt liv, jag kände mig bara så otroligt trasig, så ensam, så liten. Det var bara något som saknades, men jag visste inte vad.

Det var under den perioden jag träffade dig, min älskade Marcus, och du förstår inte hur tacksam och lycklig jag är för att jag fann dig. För att vi fann varandra. Du kom in i mitt liv som en gigantisk sol och satte färg på allting, du kom in i mitt liv och fick mig att förstå att det är du som är den där biten som behövs för att jag ska känna mig hel.
Den tryggheten jag känner när jag somnar på ditt bröst med dina armar runt mig och jag hör dina hjärtslag är obeskrivlig, när jag vaknar av dina mjuka pussar som gör hela mig så otroligt varm så vet jag att du är den jag vill dela hela mitt liv med. Det finns ingen tvekan, du är den enda för mig.
Min kärlek till dig är så stark och gränslös, min alldeles egna Marcus.