Vänner kommer och vänner går, så har det alltid varit och så kommer det alltid vara. Ibland gör det ont och ibland tänker man inte på det, ibland orkar man kanske helt enkelt inte bry sig heller om hur ledsen man kan bli när någon man haft nära hjärtat försvinner mer och mer. Jag har aldrig trott att någon vän jag har brevid mig ska stanna kvar föralltid, eller där ljög jag.. jag trodde det ett tag men jag började tänka om när jag för ett bra tag sen nu avslutade en vänskap med en person som stått brevid mig i sex år. Ibland kan det bli så, att man inte orkar med varandra längre hur nära varandra man än har varit.
Men bara för att jag har slutat tro på att vissa vänner har man föralltid så betyder inte det att jag inte blir besviken på några av dom vänner jag har nära hjärtat nu, besviken för att man börjar glömmas bort och ingen vill acceptera det. Det är just det som kan kan bli hårt, inte att man glider ifrån varandra men att ingen vill erkänna det. Jag är besviken och ledsen på andra lika mycket som jag är på mig själv, besviken för att jag låter dom personer jag älskar försvinna när jag vet hur mycket dom betyder. Besviken på hur jag nästan skiter i vad som händer, men det är just för att jag orkar helt enkelt inte. Jag orkar inte vara den som säger till om vad som händer, jag orkar inte förklara för folk som nästan är 18 år att saker och ting håller på att förändras och ingen vill erkänna det. Vissa saker måste man lära sig se själv istället för att blunda för det, för vänskap är något viktigt som alla behöver och något som alla är beroende av. Och som jag sa innan så kommer vänner alltid komma och gå, men det betyder inte att man vill förlora någon.

Jag vet egentligen inte vad jag vill få ut av det här inlägget men jag vet att jag behövde skriva av mig lite, ser inte om det finns något sammanhang alls i det jag skrivit eller om det kanske finns det men det spelar nog inte så stor roll heller. Tankarna far omkring som en storm om just vänskap nu för allting vänds upp och ner, det är väl nu jag håller på att känna av vilka som fortfarande finns kvar i mitt liv kanske. Jag vet inte, jag vet ingenting, men det är så mycket känslor som tar över mig. Allting kommer på en och samma gång och det kan bli för mycket, och just ämnet Vänskap tär ibland på mitt psyke nå otroligt just för att det är så betydelsefullt för mig. Lika betydelsefullt som familjen, lika betydelsefullt som kärlek.  
Tillslut så kommer jag nog komma ikapp med mina tankar och mina känslor för allting, men det är just nu när allting är som mest ihopknölat som jag gärna skulle vilja krypa ner under täcket och stanna där ett tag. Men jag gör det jag är bäst på istället - står upprätt med båda fötterna på jorden hur stark stormen än är!