Jag känner att jag växer psykiskt mer och mer för varje dag som går, jag lär mig hantera saker bättre. Jag har alltid varit en envis liten skitunge som säger "jag kan inte" och plutar surt på munnen och lägger armarna i kors och är grinig en lång stund innan jag försöker igen, och så kommer jag nog förmodligen vara mycket längre till men jag själv känner endå hur mycket den delen har försvunnit ifrån mig om jag jämför med hur det var förut.
Jag kan t.ex fortfarande brista ut i gråt när jag pluggar eftersom jag tycker det är så ofattbart jobbigt, jag är inte van vid att faktiskt komma igång med något och göra klart det ordentligt men det går. Jag hatar det, men det går.

Jag blir ibland arg på mig själv för att jag är så förbannat barnslig och envis när det gäller vad jag kan och inte kan för jag vet att jag kan mer än vad jag tror, men jag går nog ibland fortfarande omkring i skiten jag alltid gått omkring i - tankarna där jag tror att jag inte kan ett enda skit om något alls. I den skiten har jag noll begåvning, jag har inga unika egenskaper och jag är sämre än alla andra runt omkring mig och tror att det bara är jag som har dessa svårigheter och svagheter. Men jag vet ju att det inte är så, jag är inte klappkass egentligen utan det är bara så att en del saker behöver lite mer tid än andra saker.
Jag vet att jag kan så fruktansvärt mycket egentligen trots att huvudet inte hänger med lika snabbt som det kanske borde, jag är inte trög utan det är bara så att jag tar allt i min egen takt. Jag har begåvning och jag är unik precis som alla andra har begåvning och är unika på sitt eget lilla sätt, vem är det jag alltid har jämfört mig med egentligen då när det är på det viset att alla människor är olika? Jag förstår inte hur jag har tänkt under alla år, en del lär sig snabbt och en del behöver lite mer tid - thats it.

Det är inte förens det här året nu jag har kommit igång ordentligt med allting och tagit tag i mitt liv, psyket får fruktansvärt mycket stryk men ingenting i mig går sönder längre för det. Jag är starkare på många vis och jag har en motivation inom mig nu som jag aldrig känt av förr, trots att jag fortfarande ibland kan känna att hela världen rasar när något blir för svårt så går det över bara jag fått rensa tankarna en stund. Jag ger inte upp lika lätt längre trots att det är ibland det enda jag vill göra, jag biter ihop och gör det jag ska. Blir det för jobbigt börjar jag som en vana gråta en stund för det är ibland ett bra sätt för mig att få en klarhet i huvudet och efter det så biter jag ihop igen, jag kan inte påstå att allting är lättare nu men det går uppåt och det är jag så himla glad för och jag skulle aldrig klara det utan allt stöd från mina nära och kära som håller mig på fötter varenda dag.

Jag är stolt över mig själv och mitt nya sätt att tänka och hur jag ser på mig själv, jag växer och det kommer jag fortsätta med. Jag tänker inte tillåta mig själv till att ge upp flera gånger nu när jag vet att jag kan mer än vad jag tror.