Du har och kommer alltid finnas i mitt liv och det är en självklarhet, jag älskar dig gränslöst och ibland gör det nästan ont. Du har alltid varit den jag velat vända mig till när saker har skitit sig och när jag velat få lugna svar, du har alltid varit den jag mått så otroligt bra hos trots att vi kan ryka ihop ibland för att vi är så olika. Men du vet inte hur jag fungerar, du kan tro att du vet just för att du är den du är men du kan ofta ha fel. Det är inte ofta jag blir sårad när vi ryker ihop men just den här gången har det blivit så, och det smärtar så förfärligt mycket. Du vet inte hur jag är, men jag vet hur du är. Du har svart bälte i att vrida&vända på allt så inget blir ditt fel men man själv får dåligt samvete, jag ignorerar det väldigt ofta eller fäller någon elak kommentar och går iväg men nu blev det annorlunda. Det gör så förbannat ont just för att det är dig jag känner såhär för just nu och det tömmer mig på så himla mycket energi, jag tappar orken helt när jag blir påmind om hur ont det gör. Jag vill säga det som trycker i hjärtat men jag tror inte du skulle lyssna, för du verkar inte förstå att även du kan ha fel. Du har aldrig förstått det, du kommer kanske aldrig förstå det. Enligt dig kan du tydligen aldrig ha fel, iallafall inget du erkänner högt, och du förstår inte hur frustrerande det är. Det är mänskligt att göra fel ibland och det är lika mänskligt att erkänna det, man kan inte ha rätt och veta bäst jämt och det är så det är. Jag hatar att du inte förstår det, jag hatar att du inte vill förstå det.
Du har alltid varit min förebild och jag har alltid lyssnat på dig, jag har aldrig stängt öronen för ditt tjat trots att det kan verka så ibland. Jag lyssnar alltid på dina kloka ord och råd när vi har våra ljusa stunder tillsammans, nu låter det som att det alltid skiter sig men så är det inte. Det är sällan vi blir som två åskmoln men när det ibland händer så försvinner all energi på en gång, för som sagt så vet du vilka knappar du ska trycka på för att göra mig irriterad. Jag hatar att känna såhär om dig just nu och det ger mig hjärntrassel, mitt huvud har aldrig varit så förbannat stökigt som det är nu. Men trots det så älskar jag dig mer än vad ord någonsin kommer kunna förklara för du har alltid funnits för mig och kommer nog alltid göra det, men just nu har vi båda sårat varandra på ett eller annat sätt och det förstör mig. Synd att det bara är jag som vågar erkänna det av oss, att det inte är farligt att göra fel. En del av det jag sa till dig vet du att jag inte menade utan det var ord som kom för att du gjorde mig så förbannad, och precis när jag trodde att allt började ordna upp sig igen så gjorde du något så förbannat barnsligt så jag ramlade ner igen. Ska det verkligen vara så svårt att lyfta telefonen och ringa till mig istället? är du rädd för att prata med mig? vill du inte höra vad jag har att säga om ditt beteénde? Det är inte jag som ska säga något som ska ordna upp det hela, det är du som måste ta tag i det när du väl förstår hur du betett dig. Du är världens bästa och jag vill aldrig någonsin att du ska försvinna på något vis, jag skulle aldrig klara av det.

Snälla, jag som bara är 17 ska inte vara mer vuxen än vad du är. Förstå det någon gång.