Nu är det en "sån där vecka" så allt jag tycker och känner blir lite för mycket, så irritationen på absolut ingenting blir så pass enorm att jag kan förvandla en fjäder till en höna, så jag mer än gärna skulle vilja kasta en tvättmaskin i ansiktet på folk som inte vet hur man beter sig. Det är en sån vecka nu, och det tär väldigt mycket på mig mentalt. Alla tjejer vet nog vad det är för vecka jag pratar om, den där otroligt mest irriterande veckan som innebär en massa PMS-besvär.
Det har visserligen blivit mycket bättre nu än vad det var tidigare och det är tack vare att jag bytte piller från neovletta till cilest, när jag åt neovletta så mådde jag så psykiskt dåligt att jag nästan inte orkade ta mig upp på morgonen för att möta dagen, så att jag bytte gjorde en klar förbättring men samtidigt så är det så mycket som tynger ner mig under dom här dagarna då besvären kommer. Jag tänker för mycket och jag tar fram så mycket som jag tidigare lagt undan för att kunna ta itu med senare, och av någon anledning så väljer jag alltid att ta itu med allting under den här tiden då jag egentligen inte orkar, det är en ren reflex att jobbiga saker blir synligare när jag blir låg ett tag.
Jag tänker så mycket på vad jag vill göra, på vad jag måste göra och på vad jag måste börja ta tag i för att kunna komma framåt i livet. Jag har suttit still så länge och blundat för så mycket istället för att tänka till ordentligt, trots att jag är arton år och fyller nitton om mindre än fem månader så väljer jag nu att börja växa upp lite och börja tänka logiskt och realistiskt. I torsdags kväll påväg hem från min moster efter att ha suttit och pratat där ett tag om olika jobb inom vården, om mammas jobb och om min mosters jobb och min praktik som jag ska ha i januari-februari, så började jag mamma och Marcus prata om vad jag skulle göra när jag gått klart. Det är något jag verkligen inte har tänkt på, jag har ingen aning, och det börjar stressa upp mig. Jag har alltid haft den där tanken "jag hinner bestämma mig, jag är ju bara barnet än så länge", men grejen är ju den att jag är inte barn längre. Jag måste börja fatta lite mer avgörande beslut och det skrämmer mig, för hur mogen jag än har trott att jag varit vissa stunder hittils så går det inte att förneka att när det kommer till detta nu om vad jag ska bli när jag gått klart så har jag inte visat några tecken på mognad.
När folk har frågat vad jag ska jobba med när jag är klar med gymnasiet så har jag ryckt på axlarna och sagt "det visar sig", men vad är det för svar egentigen? jag går andra året på gymnasiet, liksom kom igen, men det är så jag har tänkt eftersom jag har stött bort alla tankar på vad jag ska syssla med sen. Jag har inte viljat se den delen av mitt liv än.
Det är så svårt det här med att försöka ta reda på vad jag skulle kunna syssla med inom vården eftersom det egentligen inte intresserar mig, jag vet att jag har bra hand med människor och jag vet att jag skulle göra ett bra jobb vart jag än hamnade men det hindrar ju inte det faktum att jag verkligen inte vet vad jag skulle kunna "stå ut med". Jag vet inte hur jag ska formulera mig på för sätt så det fick bli sådär även om det lät lite väl surt. Tidigare hade jag tankarna på kurator på en högstadieskola eftersom jag vet hur högstadiet kan vara för en del, jag vet hur skönt det är att veta att det finns någon med tystnadsplikt som man kan vända sig till som inte känner till något förutom det man själv berättar. Men jag har inte betygen för det och jag kommer inte ha högskolebehörighet eftersom jag inte läser dom kurserna, så även om det inte var något jag var 100 procent säker på att jag ville göra så är det ändå något jag måste räkna bort.
Jag blir så nervös när jag tänker på att om lite mer än ett år så tar jag studenten, trots att jag är så förbannat taggad på när den dagen väl kommer, så går det inte att undvika den stora frågan: vad fan ska jag göra när jag är klar med att springa runt med den vita mössan på huvudet och det är dags att slå på ON knappen to the real life? jag kommer inte få någon ro förens jag tagit tag i mig själv och tagit mig en rejäl funderare på vad jag ska syssla med sen, alla tankar och funderingar kommer att hemsöka mig och ge mig hemska mardrömmar tills jag tänkt ut en liten plan på hur det kommer se ut för mig när gymnasiet är klart.
Jag är glad över att jag, trots att det är andra året på gymnasiet, börjat tänka på detta nu och att jag inte börjar tänka sista terminen i trean att "fan, det kanske är dags att vakna upp nu?". Men i samband med att alla hormoner spökar omkring så blir det bara så tungt att tänka på, så det blir bara jobbigt att inse att det är dags att växa upp lite smått.
Jag brukar inte sitta och skriva sånna här långa inlägg, men just nu så kändes det som att det behövdes, kanske är det någon som orkat läsa ända hit och har varit eller är i samma snurriga situation som jag är i och har tips på i vilka banor jag ska tänka för att inte hamna i diket?
Det var i vilket fall som helst skönt att få skriva av mig lite och nu när jag är klar med det så ska jag försöka hitta på något att göra så att jag kan tänka på något annat för en stund iallafall, kanske slår en signal till mitt hjärta för att få höra hans fina röst ett tag.
Ni får ha en bra lördag gott folk, hörs!